Föredöme för presentationen - en närmare titt på Adam Manbachs föreläsning
Precis lika bra som föreläsaren vi egenligen skulle ha tagit intryck i presentationsteknik av tror jag att Adam Mansbach var. Författaren besökte VRG för några veckor sedan (15 januari i år) av en helt annan anledning än att lära oss om retorikens konster. Det kan jag nästan tycka var en fördel, och möjligen anledningen till att jag valt att titta närmare på just hans sätt att presentera. Att han, trots att inte vara en "retorikens storfräsare", är så pass övertygande som han är gör det intressant att studera sättet han uttrycker sig på.
Om man bortser från att sammanhanget var ett helt annat så är nämligen det som är övertygande och bra att bygga en presentation kring ungefär detsamma. Det mest grundläggande i hans föreläsning måste varit ämnet. Eller närmare bestämt nyanseringen av ämnet. För att få en publik (alltså sin målgrupp) att ens bry sig om det man säger måste det man presenterar ha någon relevans för lyssnaren. Att göra någonting intressant är det första jag måste tänka på till en eventuell presentation. Mansbach talade mycket om rasism, ett ganska uttjatat ämne. Inte för att det inte är viktigt, antagligen ett av våra viktigaste, men debatten har länge nött ut samma fraser, samma retorik, samma sak helt enkelt. Mansbach vinklar ämnet på ett helt annat sätt. Han går runt det alla tror att han ska säga. Han överraskar. Fenomenet att gå runt ett förväntat sätt att bemöta något är effektivt och, inte speciellt överraskande nog, väl använt. Detta är en av anledningarna till att publiken efter en halvtimme satt framåtlutade i stolarna, skrattade åt alla hans skämt och i slutet ställde frågor i en omfattning som sällan kan skådas på en skola.
Att ge ämnet man ska tala om en nyans som är intressant för lyssnaren är alltså viktigt. Något som också är viktigt, vilket författaren visade under sin presentation, är att variera sig. Detta går att applicera på flera plan. Till att börja med blev det tydligt hur han använde olika tonlägen, styrka och takt i rösten. En monoton röst har alltför ofta visat sig vara lätt sövande. Detta går ju också att härleda till det tidigare: att utstråla att ämnet är intressant och värt att lyssna på, genom en "intresserande" röst, gör också att det blir intressantare att lyssna på. För det andra så sker variationen i vad han pratar om. Att prata för länge om en viss sak ger uppenbarligen en sämre upplevelse för målgruppen. Att definiera vad som är "för länge" blir dock svårt, då det ofta bestäms av hur intressant just det som behandlas då är. Jag nöjer mig därför med att säga "för länge". Detta är vad jag ansåg vara extra viktigt i att tänka på inför min presentatio, när det gäller variation. Variationen kan dock gå för långt och inverka negativt på uppbyggnaden, den röda tråden, i presentationen. Just i denna presentation balanserade föreläsaren galant på linan. Det var tydligt vart han ville komma, men samtidigt tillräcklig variation för att inte vara tråkig.
Sättet Mansbach presenterade på, även det jag tagit upp nu, kan tolkas in i logos, pathos och ethos, på olika sätt. Det verkar inte som om man kommer ifrån retorikens grundstenar trots allt. Slutligen noterade jag ett antal saker som kan vara användbara för mig:
Mansbach sätt att svara på frågor eller tala emot någon annan. Han visade tydligt att han förstod den andra personens åsikt och kunde på det sättet bättre förklara sin egen.
Eftersom jag redan hade en klar bild av vad retorik är och hur retorik används, valde jag att fokusera på det jag tyckte Adam Mansbach gjorde bra. Alltså har jag utelämnat "det gamla vanliga", som att använda kroppsspråk för att förstärka det man säger - vilket otvivelaktigt är mycket användbart, hur man bygger upp ett tal, konstpauser med mera.
Om man bortser från att sammanhanget var ett helt annat så är nämligen det som är övertygande och bra att bygga en presentation kring ungefär detsamma. Det mest grundläggande i hans föreläsning måste varit ämnet. Eller närmare bestämt nyanseringen av ämnet. För att få en publik (alltså sin målgrupp) att ens bry sig om det man säger måste det man presenterar ha någon relevans för lyssnaren. Att göra någonting intressant är det första jag måste tänka på till en eventuell presentation. Mansbach talade mycket om rasism, ett ganska uttjatat ämne. Inte för att det inte är viktigt, antagligen ett av våra viktigaste, men debatten har länge nött ut samma fraser, samma retorik, samma sak helt enkelt. Mansbach vinklar ämnet på ett helt annat sätt. Han går runt det alla tror att han ska säga. Han överraskar. Fenomenet att gå runt ett förväntat sätt att bemöta något är effektivt och, inte speciellt överraskande nog, väl använt. Detta är en av anledningarna till att publiken efter en halvtimme satt framåtlutade i stolarna, skrattade åt alla hans skämt och i slutet ställde frågor i en omfattning som sällan kan skådas på en skola.
Att ge ämnet man ska tala om en nyans som är intressant för lyssnaren är alltså viktigt. Något som också är viktigt, vilket författaren visade under sin presentation, är att variera sig. Detta går att applicera på flera plan. Till att börja med blev det tydligt hur han använde olika tonlägen, styrka och takt i rösten. En monoton röst har alltför ofta visat sig vara lätt sövande. Detta går ju också att härleda till det tidigare: att utstråla att ämnet är intressant och värt att lyssna på, genom en "intresserande" röst, gör också att det blir intressantare att lyssna på. För det andra så sker variationen i vad han pratar om. Att prata för länge om en viss sak ger uppenbarligen en sämre upplevelse för målgruppen. Att definiera vad som är "för länge" blir dock svårt, då det ofta bestäms av hur intressant just det som behandlas då är. Jag nöjer mig därför med att säga "för länge". Detta är vad jag ansåg vara extra viktigt i att tänka på inför min presentatio, när det gäller variation. Variationen kan dock gå för långt och inverka negativt på uppbyggnaden, den röda tråden, i presentationen. Just i denna presentation balanserade föreläsaren galant på linan. Det var tydligt vart han ville komma, men samtidigt tillräcklig variation för att inte vara tråkig.
Sättet Mansbach presenterade på, även det jag tagit upp nu, kan tolkas in i logos, pathos och ethos, på olika sätt. Det verkar inte som om man kommer ifrån retorikens grundstenar trots allt. Slutligen noterade jag ett antal saker som kan vara användbara för mig:
Mansbach sätt att svara på frågor eller tala emot någon annan. Han visade tydligt att han förstod den andra personens åsikt och kunde på det sättet bättre förklara sin egen.
Eftersom jag redan hade en klar bild av vad retorik är och hur retorik används, valde jag att fokusera på det jag tyckte Adam Mansbach gjorde bra. Alltså har jag utelämnat "det gamla vanliga", som att använda kroppsspråk för att förstärka det man säger - vilket otvivelaktigt är mycket användbart, hur man bygger upp ett tal, konstpauser med mera.
