ETK Tennis Camp-09

Som jag tidigare nämnde kommer jag inte lägga alltför mycket tid på att noga gå igenom varje biomekanisk detalj i slagen. Allt man lär sig om teknik på fem år som tränare och ytterligare sju som spelare skulle inte ens ett helt projekt räcka till för att täcka. Istället ser jag mina inlägg om teknik som en hjälp för mina kolleger. Jag tänkte ta upp de vanligaste felen, variationer, checkpoints och visa några exempel på det genom slow motion-videor. Det allra viktigaste alltså, eftersom lägret närmar sig "med stormsteg".

Vad är grunden med teknik? Det var en av de första frågorna vi fick på den senaste tränarkursen jag gick. Alla kom med olika varianter av egentligen samma svar: teknik är till för att, för att snitsa till det i en så kort mening som möjligt, man i ett rörelsemönster (inom tennis slagmönster eller kort och gott: slag) med så lite ansträngning som möjligt ska uppnå största möjliga resultat. Detta var den generella beskrivningen, men för att inrikta oss på tennis innebär detta att man med så lite ansträngning som möjligt, alltså så lite muskelarbete som möjligt, ska få ut så mycket energi till bollen som möjligt (återkommer till detta längre ned, men jag kan redan nu säga att jag inte menar att man alltid ska slå så hårt man kan, givetvis). Med energi menar jag både den kraft bollen får framåt, och den rotation bollen får (kallas inom tennis topspin eller att "toppa" om bollen roterar framåt i luften). Alltså det muskelarbete man ger svingen omvandlas till både fart på bollen och rotation.

När vi såhär teoretiskt analyserar begreppet "teknik" vill jag passa på att gå ett steg längre ut i djungeln av abstrakta beskrivningar av en komplicerad verklighet. Måla upp en tennisplan framför er, med linjer, nät, motståndare och så vidare. Sätt in det i perspektivet vi diskuterar, alltså teknik. Något alla kan vara överrens om är att målet i varje situation är att vinna poängen (här möts för en kort stund teknik och grundläggande taktik), kanske inte direkt, men indirekt; allt man gör på banan gör man för att i slutänden besegra motståndaren. Därför vill man alltid placera bollen så att motståndaren får det så svårt som möjligt. Därför kan det som jag nämnde tidigare, att man vill överföra så mycket energi som möjligt till bollen med så lite muskelarbete som möjligt lätt misstolkas till att betyda att man alltid ska slå hårt.

Varför kan man inte alltid slå så hårt man kan? Det finns en annan, rätt central baksida - att rörelsemönstret är så komplicerat som det är gör att slaget till viss del är slumpmässigt, alltså var bollen landar bestäms av timing, fart på svingen, balans, förhållanden mellan aktiva kroppsdelar och deras fart, mot/medrörelser - för att nämna några faktorer. Hur bra man kan placera bollen, det vill säga anpassa sig till situationen (bland annat med de ovan nämnda faktorerna), kallas precision och ger tennisen en ny dimension - det oförutsägbara. Det gör, tillsammans med varje spelares strävan efter att vinna poängen, att man inte alltid kan slå så hårt som man kan. Det jag vill komma fram till är dels att alla dessa begrepp hänger ihop, som vi nu sett: teknik, precision, taktik, och dels vad det är vi måste sträva efter då det gäller att lära ut teknik - målet är i långa loppet att ge eleven så bra förutsettningar som möjligt att vinna poängen (jag går inte direkt ut på gatan och skriker "barnen ska härdas, låt dem inte ha kul!" utan det jag menar är strikt inriktat på just teknik/taktikinlärning, att vi alltid måste ha i bakhuvudet varför vi säger "träffen längre fram" istället för att kommunicera ut det genom mekaniskt, monotont mässande). Så efter att tydligt ha presenterat syftet (15 pedagogiska poäng till mig) vill jag kortfattat beskriva hur jag kommer gå vidare i frågan: Jag vill visa konkreta situationer som vi kan återknyta till detta resonemang om vad teknik är/gör, jag vill ge hjälp i hur man praktiskt ska gå till väga och vad man ska titta på i svingen, dessutom vill jag kort nämna biomekanik som egentligen är det som all teknik bygger på (mitt mål är inte att förvirra er med massor av onödig kunskap utan att ge er grundläggande "värderingar" så att det blir lättare att hänga upp nya trådar, så att säga).

Ett på ytan för våra elever helt ovidkommande indiskt experiment handlade om att hålla elefanter i schack. När elefanterna var små band man dem till stora träd med tjocka kedjor. Allteftersom de växte och blev större blev repet de hölls med tunnare, och till slut var trädet en liten kvist och kedjan en sytråd. Elefanterna rörde sig ändå inte eftersom det kändes hopplöst. De hade lärt sig att det inte var någon idé att försöka. Ett mindre humant experiment bestående av ett gäng hundar, burar och elchocker kom även den till samma slutsats, men vägen dit var mycket plågsammare. Detta är något som kallas inlärd hjälplöshet och existerar även hos människor. Inlärd hjälplöshet ”drabbades” även skolsvaga barn i ett skoldistrikt av. Anledningen till det rapporteras ha varit att de fick för mycket hjälp, stöd och extra träning. Chockande tyckte jag det lät första gången jag såg det, men efter att ha tänkt en stund verkar det nästan självklart. Självklart tappar man all motivation till att kämpa om man får allt ”upplagt på silverfat” som vissa föräldrar gör mot sina barn. Att döma av dessa exempel är det viktigt att ge sina elever ett visst mått av självständighet, ett visst mått av motstånd och svårighet, där de måste lära sig själva, prova sig fram, misslyckas och till sist lyckas. Ett exempel då det gäller att använda detta i praktiken (på tennisbanan) kan vara att man i vissa övningar börjar med att låta eleven prova sig fram utan större hjälp från tränaren – av erfarenhet vet jag också att det eleven lär sig själv sitter djupare ned i hjärnroten (i brist på bättre liknelse) än det som han tvingas på av någon annan. Även hoppet är viktigt då det gäller att motivera sig. Utan hopp är det mycket stor risk att eleverna reagerar som de inlärt hjälplösa, skolsvaga eleverna. I ett kan tyckas omänskligt experiment lät man råttor simma i vatten under jobbiga förhållanden (”Hoppfulla råttor simmar lugnt”, s.40). Efter i genomsnitt 17 minuter gav råttorna upp och dog. Andra råttor fick därefter utföra samma sak, men räddades precis innan 17 minuter. Man lät dem vila, äta och sova innan de återigen släpptes ned i vattenbehållaren. Denna gång simmade de med hoppfullhet inom sig, och klarade sig hela 36 timmar, alltså 127 gånger så lång tid (!) innan de gav upp. Detta visar tydligt hoppets inverkan på prestationer. I andra sammanhang som inte handlar om råttor som simmar till dess de dör, finns självklart hoppet med där med. Bara en så liten sak som att ge en tidsbegränsning på en tennisövning som upplevs som tråkig kan göra stor skillnad just av den anledningen. Detsamma gäller mycket annat inom tennisträningen, som vi tränare hela tiden måste ha i åtanke.

En industri för länge sedan ville höja sin produktion som var baserad på arbetarnas kollektiva prestation. Till att börja med gjorde man belysningen starkare i lokalen där arbetarna jobbade. En ökning i produktiviteten gick tydligt att se. De gjorde samma sak igen, så att arbetarna fick ännu mer ljus. En ytterligare ökning gick att se. Vad skulle då hända om man sänkte ljusstyrkan, frågade cheferna sig. Produktiviteten ökade paradoxalt nog ännu mer. Därefter tog man ut lamporna och satte sedan in dem igen, med samma styrka. Man hade nu pressat upp produktiviteten ännu mer. Liknande resultat har man fått i flera andra experiment också. Anledningen är simplare än man kan tro – arbetarna fick högre arbetsmoral tack vare att de fick uppmärksamhet och kände att cheferna brydde sig om dem, de kände sig ”ompysslade”. Parallellen mellan de svettiga 40-talsfabrikslokalerna och tennisbanorna är att genom att visa att man bryr sig om eleverna, får dem att känna sig speciella, viktiga och ja, ”ompysslade”, höjer man deras motivation och får dem att kämpa mer, lyssna bättre och därför även prestera bättre. Omvänt gäller att utan motiverande kommentarer och liknande tycker inte (genomsnitts)eleven att det är roligt och kommer därför att dra benen efter sig.

Ett prestera som grupp i all ära, men som det här experimentet visar kan man uppnå bättre resultat med individuell kraft i vissa fall. Två gupper skulle cykla på träningscyklar. Den enda skillnaden var att den ena gruppens medlemmars resultat skulle jämföras individuellt och den andra skulle resultaten läggas ihop till en summa. Resultatet var entydigt – gruppen där individens resultat jämfördes presterade bättre, den där gruppens resultat togs i beaktning cyklade sämre. Förklaringen tycks vara att gruppmedlemmarna tenderade att åka snålskjuts på kollektivet istället för att prestera sitt yttersta. Precis som de andra experimenten som tas upp har samma experiment genomförts på olika sätt vid olika tillfällen och samma resultat har fåtts. Samtidigt finns det många experiment som visar på att prestationsförmågan ökar vid samarbete i en grupp (”Grupp gissar lika bra som den bästa medlemmen”– eller snarare bättre, Den goda sällskapseffekten s. 144) men just detta fenomen har jag sett själv många gånger inte minst hos elever på tennisbanan. En viktig lärdom är att dels variera mellan gruppbetonade och individuella uppgifter, och dels att försöka ge gruppövningar vissa individuella inslag – så att man inte riskerar att alla försöker åka snålskjuts på en obefintlig grupprestation.

Eleverna i en grundskola fick veta att de brunögda var överlägsna de blåögda. En auktoritär lärarinna sa att de blåögda var sämre (opålitliga, dumma etc). De fick sämre villkor (de fick inte ta en andra portion lunch, inte dricka från vattenautomaterna etc), medan de brunögda fick belöningar (exempelvis längre raster). När motsättningen planterats av läraren skötte eleverna resten själva: de brunögda förtryckte de blåögda, trots att det egentligen inte var någon skillnad på dem. Efter ett tag presterade de brunögda bättre i skolan, medan de blåögda blev osäkra, blyga, så kallade halvmänniskor. Experimentet visar flera saker. Bland annat hur tätt kopplad självkänslan är med prestationsförmågan, hur en auktoritär ledare kan få elever att göra sämre ifrån sig med fel metoder och i viss mån hur lättpåverkade människor (i allmänhet, barn i synnerhet) är.

Förutom solbränna har jag fått annat med mig i bagaget från Kreta. Jag tänkte att när jag ändå inte kunde uppdatera bloggen någonting kunde jag göra något annat, som både var intressant samt kunde hjälpa lägret och inte minst mina tränarkolleger i deras sätt att se på grupper och individer på tennisbanan. Pinocchioeffekten – 130 sanningar om hur du funkar, skriven av Henrik Diamant och Mikael Zethelius (Natur & Kultur, 2006) är en bok som tar upp sociologiska och psykologiska fenomen genom experiment och undersökningar – det vill säga det är en mycket trovärdig bok. I boken fann jag några fenomen som var mycket intressanta för lägret. Jag lägger dem var och en för sig så att det smidigare att lägga till fler efter hand.

En aning missledande titel kanske. All tid ska självklart inte läggas på teknik (återkommer till detta), utan av en timme brukar tjugo minuter gå till ren teknikträning, det så kallade temat.

 

En grundläggande och simpel metod som jag brukar bygga upp teknikinlärning utefter är att först köra en genomgång. Därefter spelar alla tillsammans (kan vara bollmatning eller spel tillsammans). efter det försöker jag dela upp spelarna så gott det går så att jag kan ta var och en individuellt. Denna modell använder jag eftersom jag tror att den är effektivast. Det vill säga, att börja med en genomgång (alternativt att eleverna får prova sig fram under "kontrollerade former") gör att alla får en grunduppfattning av vad det är, det går dessutom snabbast så att tränaren inte behöver ta grunderna med alla en och en. Steg två får man använda det man lärt sig, praktisera det. Efter att ha gjort detta ett tag kommer alla ha utvecklat individuella "avvikelser" från den generella tekniken. Det är då jag som bäst kan hjälpa dem en och en, förutsatt att avvikelsen behöver korrigeras. Detta fick jag från någon inlärningsbok, att de flesta lär sig bättre genom en kombination av att se (jag visar exempelvis en rörelse), att höra (jag förklarar rörelsen), och att genomföra själva (de gör rörelsen själva medan jag går runt och korrigerar). Det som stod i boken (finns så många som beskriver detta så jag kommer inte ihåg var jag läste detta först) var att ju fler sinnen man använder desto lättare har man att lära.

 

En annan förklaring till att detta är den bästa metoden att lära ut teknik på är att svårigheten för eleven att göra rörelsen på är som följer (lättast först):

• göra rörelsen i luften utan boll - nu behöver eleven inte timing till bollen utan gör rörelsen fritt. 
• släppa bollen och slå över, alltså starta bollen själv - nu behöver eleven tima bollen, dock endast i "höjdled".
• Bollen matas (tränaren står på andra sidan och slår bollen till eleven väldigt lätta bollar nu i början) till eleven - eleven behöver nu slå vid rätt tillfälle, anpassa slaget i höjdled och även i viss mån i sidled beroende på hur svåra bollar tränaren matar.
• Bollen spelas fritt mellan två elever - alla föregående måste eleven ta hänsyn till, samt att förflytta sig till bollen i sidled.

Denna stegrande svårighetsskala följer ganska tydligt den föregående modellen. Självklart blir träningen mer varierad och bättre om man inte konstant håller sig till detta, men det kan vara bra att ta med i beräkningarna att så mycket som möjligt ska korrigeras utan boll då eleven har lättare för att fokusera på själva rörelsen, istället för på bollen (och i värsta fall på att vinna en match mot en annan elev).