Tisdagen gick (nästan) precis som planerat.
Hade det inte börjat regna i slutet av dagen, mer precis när klockan var 14.20 och vi hade 25 minuter tennis kvar, hade andra dagen av lägret gått precis som planerat. Jag känner dock att det var tur att regnet kom så sent. Vi kommer skjuta upp "vinnarbanan" tills imorgon, och kommer då spela nästan en timme. Vinnarbanan tror jag är min favoritmatchövning. Den håller alla spelare igång och motiverade samtidigt som jag som tränare kan gå runt och titta på många samtidigt, ta kortare samtal och om jag skulle vilja, ha kortare genomgångar för hela gruppen.
När det gäller genomgångar ser jag dem som något mycket viktigt. Då syftar jag på alla genomgångar som avser utveckling inom teknik och taktik som är till för att utveckla spelaren. Alltså inte genomgångar av övningar. Det är många anledningar, men den främsta skulle nog vara att vid speciellt matningsövningar finns en risk för att man bara gör övningen, utan att få något speciellt att tänka på. Det kan ju vara bra ibland, men oftast har inte matningsövningar så stor effekt om man som tränare inte samtidigt ger något - det är ju lite det som matningsövningar är bra för, att förenkla övningen så mycket som möjligt så att eleven kan tänka på exempelvis svingen. Nu hårddrar jag det, det finns självklart andra användingsområden för matningsövningar, men för att enkelt förklara vad jag menar. En risk med att ge för mycket input/feedback är, inte så konstigt nog, att det blir svårt för spelaren att ta emot något.
Därför gillar jag en övning som kallas supermatning. Vi har använt oss av den varje dag på förmiddagspasset. Den går till så att med två banor, två tränare och två grupper spelar sex elever på ena banan med två tränare, varav den ena matar. På banan bredvid spelar två elever med varandra, gärna en simpel övning så att de får tid att träna på vad tränaren har sagt. Det är nämligen så att tränaren som inte matar bollar står bakom eleverna som blir matade och tar ut en i tagit en kort stund och ger tips på det som är i fokus för övningen just då. Det rör sig om en kort pratstund, så att eleven kan spela när det är hans tur nästa gång. Varför vi har använt den så mycket i teknikträningen har flera anledningar. För det första så brukar den fungera bra med en allmän (som i inte individuell) genomgång innan vi börjar. Eleverna får redan då några saker att tänka på. När vi sedan börjar är det lätt att ta ut eleverna en och en och säga vad just de behöver träna på - en lite längre stund än man annars hinner med. Det som är roligt med övningen är att man brukar se resultat från de flesta bara genom att köra en kort stund. Detta är alltså basen för förmiddagens teknikträning, och detta är förklaringen till varför.
Eftersom detta är en så stor del av projektet (och jag har gjort mycket för att komma hit) så vill jag mer detaljerat än igår förklara vad vi gjort idag, och förklara varför på de ställen det behövs, om jag inte redan gjort det vilket jag är ganska säker på att jag har. Till att börja med så spelar de yngsta för sig, med David och Gabbe. Anledningen till att vi valde att göra så har jag skrivit om tidigare, så jag tänkte bara konstatera att det fungerar bra att göra så. De är fortfarande med och fysar, värmer upp, har teori och annat med resten av gänget, vilket för många är mycket imponerande. Det enda jag går och grubblar på är ifall de yngsta vinner något på att vara med och ha teknikanalys. Fördelar är att det ju alltid är kul att se sig spela och att det kan vara kul om alla är med. Nackdelar är att vissa är helt nybörjare och spelar givetvis därefter, det kan bli långtråkigt för de yngsta att hålla på med det (en av anledningarna till att vi separerade dem var att de ska få spela mer lekfullt), de yngsta har inte gått in så mycket på serve och vi kommer därför vara tvungna att göra något annat för dem. Jag lär ligga sömnlös inatt också, men det är ju först på torsdag vi har teknikanalysen att vänta.
För att återgå till dagen så följde vi schemat utomordentligt klockrent fram till dess regnet drog igång. Vi hade alltså på förmiddagen tre stationer, alla med fokus backhand (att ha olika fokus är nog den bästa och mest fundamentala idéen för alla sommarläger oavsett sport). Vi hade som sagt korta genomgångar fortlöpande, och allt rullade på väldigt bra. Utan att överdriva kändes det som tiden flög fram, trots att förmiddagen upptar tre timmar. På fysen hade vi snabbhet som tema (lägg alltså ordet tema på minnet) och genomförde rusher och avslutade med brännboll för att "mjuka upp psyket", i.e ha kul. Teorin idag, liksom igår, gick bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Att prata om proteiner och fetter och McDonalds och allt vad det var kändes väldigt smidigt. Nu varken hann eller ville vi ju gå på en djupdykning i ämnet, men jag tror att det vi pratade om fastnade.
Där kommer vi återigen till ett intressant faktum - ett läger är ett läger. Man hinner inte med allt, utan måste antingen smalna av väldigt mycket, med risk för att det både blir tråkigt och ineffektivt, eller ta allt "lite lagom mycket". Än så länge har det senare fungerat bra, men man känner ibland att det skulle vara bra att fortsätta lite till med något. Men det är skönare att ha detta något exklusiva problem än att inte ha något att göra.
Eftermiddagen bjöd på först kostläreteori, därefter kastade vi oss in på taktik där vi hade en station med deffensivt spel där vi, till elevernas lycka, äntligen fick träna lite på att slica. På de två andra banorna gick vi igenom och tränade på säkerhet respektive gick igenom och tränade precision. När vi efter mellanmålet skulle spela vinnarbanan hann vi bara med en match - en stor besvikelse. Dylika spelövningar, ofta sådant som involverar många, tror jag är viktiga för ett läger, oavsett karaktär. Det ger lägret en speciell "lägerkänsla" och, utan att bli alltför poetisk är det något som gör ett läger roligt. Andra saker som jag hela tiden försöker jobba mer med är överraskningar, att kanske göra vissa delar lite mindre seriösa och mer elevstyrda och att bara helt plötsligt kunna avbryta den koncentrationskrävande teknikträningen och göra något roligt i tio minuter. Nu har vi inte riktigt så mycket tid att vi kan göra det hela tiden, men det är en tanke som är värd att tänka, höll jag på att säga. För det är ju nästan det viktigaste - att eleverna (och i viss mån vi tränare) tycker att det är roligt. Dessvärre kom regnet alltså under precis en sådan, ovan beskriven situation, men vi kommer ta upp den imorgon, tillsammans med mycket annat såklart.
Spel i de första regndropparna:
När det gäller genomgångar ser jag dem som något mycket viktigt. Då syftar jag på alla genomgångar som avser utveckling inom teknik och taktik som är till för att utveckla spelaren. Alltså inte genomgångar av övningar. Det är många anledningar, men den främsta skulle nog vara att vid speciellt matningsövningar finns en risk för att man bara gör övningen, utan att få något speciellt att tänka på. Det kan ju vara bra ibland, men oftast har inte matningsövningar så stor effekt om man som tränare inte samtidigt ger något - det är ju lite det som matningsövningar är bra för, att förenkla övningen så mycket som möjligt så att eleven kan tänka på exempelvis svingen. Nu hårddrar jag det, det finns självklart andra användingsområden för matningsövningar, men för att enkelt förklara vad jag menar. En risk med att ge för mycket input/feedback är, inte så konstigt nog, att det blir svårt för spelaren att ta emot något.
Därför gillar jag en övning som kallas supermatning. Vi har använt oss av den varje dag på förmiddagspasset. Den går till så att med två banor, två tränare och två grupper spelar sex elever på ena banan med två tränare, varav den ena matar. På banan bredvid spelar två elever med varandra, gärna en simpel övning så att de får tid att träna på vad tränaren har sagt. Det är nämligen så att tränaren som inte matar bollar står bakom eleverna som blir matade och tar ut en i tagit en kort stund och ger tips på det som är i fokus för övningen just då. Det rör sig om en kort pratstund, så att eleven kan spela när det är hans tur nästa gång. Varför vi har använt den så mycket i teknikträningen har flera anledningar. För det första så brukar den fungera bra med en allmän (som i inte individuell) genomgång innan vi börjar. Eleverna får redan då några saker att tänka på. När vi sedan börjar är det lätt att ta ut eleverna en och en och säga vad just de behöver träna på - en lite längre stund än man annars hinner med. Det som är roligt med övningen är att man brukar se resultat från de flesta bara genom att köra en kort stund. Detta är alltså basen för förmiddagens teknikträning, och detta är förklaringen till varför.
Eftersom detta är en så stor del av projektet (och jag har gjort mycket för att komma hit) så vill jag mer detaljerat än igår förklara vad vi gjort idag, och förklara varför på de ställen det behövs, om jag inte redan gjort det vilket jag är ganska säker på att jag har. Till att börja med så spelar de yngsta för sig, med David och Gabbe. Anledningen till att vi valde att göra så har jag skrivit om tidigare, så jag tänkte bara konstatera att det fungerar bra att göra så. De är fortfarande med och fysar, värmer upp, har teori och annat med resten av gänget, vilket för många är mycket imponerande. Det enda jag går och grubblar på är ifall de yngsta vinner något på att vara med och ha teknikanalys. Fördelar är att det ju alltid är kul att se sig spela och att det kan vara kul om alla är med. Nackdelar är att vissa är helt nybörjare och spelar givetvis därefter, det kan bli långtråkigt för de yngsta att hålla på med det (en av anledningarna till att vi separerade dem var att de ska få spela mer lekfullt), de yngsta har inte gått in så mycket på serve och vi kommer därför vara tvungna att göra något annat för dem. Jag lär ligga sömnlös inatt också, men det är ju först på torsdag vi har teknikanalysen att vänta.
För att återgå till dagen så följde vi schemat utomordentligt klockrent fram till dess regnet drog igång. Vi hade alltså på förmiddagen tre stationer, alla med fokus backhand (att ha olika fokus är nog den bästa och mest fundamentala idéen för alla sommarläger oavsett sport). Vi hade som sagt korta genomgångar fortlöpande, och allt rullade på väldigt bra. Utan att överdriva kändes det som tiden flög fram, trots att förmiddagen upptar tre timmar. På fysen hade vi snabbhet som tema (lägg alltså ordet tema på minnet) och genomförde rusher och avslutade med brännboll för att "mjuka upp psyket", i.e ha kul. Teorin idag, liksom igår, gick bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Att prata om proteiner och fetter och McDonalds och allt vad det var kändes väldigt smidigt. Nu varken hann eller ville vi ju gå på en djupdykning i ämnet, men jag tror att det vi pratade om fastnade.
Där kommer vi återigen till ett intressant faktum - ett läger är ett läger. Man hinner inte med allt, utan måste antingen smalna av väldigt mycket, med risk för att det både blir tråkigt och ineffektivt, eller ta allt "lite lagom mycket". Än så länge har det senare fungerat bra, men man känner ibland att det skulle vara bra att fortsätta lite till med något. Men det är skönare att ha detta något exklusiva problem än att inte ha något att göra.
Eftermiddagen bjöd på först kostläreteori, därefter kastade vi oss in på taktik där vi hade en station med deffensivt spel där vi, till elevernas lycka, äntligen fick träna lite på att slica. På de två andra banorna gick vi igenom och tränade på säkerhet respektive gick igenom och tränade precision. När vi efter mellanmålet skulle spela vinnarbanan hann vi bara med en match - en stor besvikelse. Dylika spelövningar, ofta sådant som involverar många, tror jag är viktiga för ett läger, oavsett karaktär. Det ger lägret en speciell "lägerkänsla" och, utan att bli alltför poetisk är det något som gör ett läger roligt. Andra saker som jag hela tiden försöker jobba mer med är överraskningar, att kanske göra vissa delar lite mindre seriösa och mer elevstyrda och att bara helt plötsligt kunna avbryta den koncentrationskrävande teknikträningen och göra något roligt i tio minuter. Nu har vi inte riktigt så mycket tid att vi kan göra det hela tiden, men det är en tanke som är värd att tänka, höll jag på att säga. För det är ju nästan det viktigaste - att eleverna (och i viss mån vi tränare) tycker att det är roligt. Dessvärre kom regnet alltså under precis en sådan, ovan beskriven situation, men vi kommer ta upp den imorgon, tillsammans med mycket annat såklart.
Spel i de första regndropparna:
Kommentarer
Trackback
